När en bonde berättar att åkermark hotas av exploatering frågar vi inte först om hon representerar alla svenskar. Vi lyssnar därför att hon brukar marken, känner verksamheten och berörs av beslutet. Varför skulle en renskötare behöva representera alla samer för att få försvara sina betesmarker?
Hanne Kjöller kritiserar i Svenska Dagbladet den 10 oktober sammanblandningen av samer, samebymedlemmar och renskötare. Där finns ett rimligt krav på precision. Samebyarna representerar inte hela det samiska folket. Vi samer har olika yrken, erfarenheter och politiska uppfattningar. Fler av våra röster behöver höras. Men det är skillnad mellan att efterlysa fler röster och att använda deras frånvaro för att misstänkliggöra dem som faktiskt talar.
Kjöller anger 201 personer som ett mått på hur få som försörjer sig som renskötare. Siffran kommer från en äldre artikel i Affärsvärlden och gäller personer som enligt den återgivna statistiken hade minst 300 renar. Antalet renar används där för att uppskatta möjligheten att få huvuddelen av inkomsten från rennäringen. Det är inte en direkt undersökning av vilka som arbetar med renskötsel eller vad de faktiskt tjänar.
Sametingets årsredovisning för 2025 anger drygt 1 000 yrkesverksamma renskötare och drygt 5 000 renägare. Myndigheten upplyser samtidigt om brister i den fullständiga statistiken sedan 2023. Den beskriver också hur familjemedlemmar, släkt och vänner deltar i arbetet. Kategorierna är olika. Just därför måste de hållas isär. Den precision Kjöller kräver av andra måste också gälla hennes egen argumentation.
Låt oss jämföra med jordbruket. Jordbruksverket redovisade 158 300 personer med arbete i jordbruket 2023, inklusive deltidsarbete. Det motsvarade omkring 1,5 procent av Sveriges befolkning samma år. Det är ett brett sysselsättningsmått, inte ett antal heltidsbönder, och ska inte jämställas med Kjöllers betydligt snävare beräkning. Men jämförelsen väcker en principiell fråga: Sedan när avgör antalet utövare om en närings kunskap, markbehov och framtid förtjänar att tas på allvar? Vi kan lyssna på jordbrukare utan att kräva att resten av befolkningen delar deras yrke. Vi kan också granska deras organisationer, stöd och markanvändning. Samma sak gäller renskötseln. Granskning är nödvändig.
Att vara få är däremot inget sakligt motargument mot en rättighet. Kjöller beskriver samebyarnas rättigheter som privilegier som medlemmarna haft turen att födas till. Men rennäringslagen anger att renskötselrätten tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd, samtidigt som utövandet enligt lagen är knutet till medlemskap i sameby. Det är en rättslig ordning som måste diskuteras utifrån sin historia och sina konsekvenser. Den kan inte förklaras enbart som personlig tur.
Jag vill att renskötare ska kunna beskriva hot mot sin verksamhet utan att först behöva bevisa att de talar för varje same.
Att många samer står utanför samebyarna är en viktig fråga. Den förtjänar en egen seriös diskussion om inflytande, rättigheter och statens sätt att organisera samiskt liv. Men samer utanför samebyarna är ingen enhetlig motpart till renskötarna. Kjöller har inte större rätt än någon annan att tillskriva oss en gemensam uppfattning. Inte heller innebär en anställning i en gruva automatiskt att en same stöder varje gruvprojekt eller varje ingrepp i landskapet. Människors försörjning, identitet och politiska övertygelse kan rymma flera hänsyn samtidigt. Det gäller även oss.
Jag skriver som sydsamisk konstnär och oberoende forskare. Jag vill att vår mångfald ska bli synlig. Jag vill att renskötare ska kunna beskriva hot mot sin verksamhet utan att först behöva bevisa att de talar för varje same. Medier ska ange vem som talar och vad personen företräder. De ska pröva uppgifter och söka fler perspektiv. Men deras uppgift är också att granska dem som framställer rättighetsanspråk som manipulation. Bönder behöver inte representera hela Sverige för att bli hörda. Renskötare behöver inte representera hela det samiska folket för att ha rättigheter.
Ola Stinnerbom, sydsamisk konstnär och författare
Foto: Jostein Andersen
