Tänk om hemmansägarnas rättigheter plötsligt började beskrivas med samma språk, samma misstänksamhet och samma moraliska ifrågasättande som samernas. Tänk om äganderätten till mark inte längre sågs som självklar, utan som ett historiskt problem. Ett arv från en orättvis tid. Ett privilegium som ”gått för långt”.
Då skulle vi få läsa ledartexter om hur en liten grupp markägare kontrollerar enorma arealer som ”egentligen tillhör oss alla”. Hemmansägare skulle beskrivas som ett särintresse, som genom historiska tillfälligheter tillskansat sig makt över skog, jakt och vatten. Man skulle tala om hur deras rättigheter skapar ojämlikhet, hur deras kontroll över marken begränsar allmänhetens tillgång, hur deras beslut påverkar klimat, biologisk mångfald och landsbygdsutveckling – utan att de någonsin blivit demokratiskt valda till den makten.
Debatten skulle handla om hur orimligt det är att äganderätt kan gå i arv. ”Varför ska någon ha större rätt till mark bara för att deras farfars far råkade skriva på ett papper?” skulle frågan lyda. Man skulle ifrågasätta varför döda generationers beslut ska binda levande människor. Historiska lagfarter skulle kallas anakronistiska, och man skulle undra om det verkligen är rimligt att dagens samhälle ska styras av gamla gränser ritade i en annan tid, under helt andra maktförhållanden.
Hemmansägare skulle också anklagas för att bromsa utveckling. Skogsbruk, jakt, fiske och upplåtelser skulle beskrivas som privata beslut som står i vägen för det allmänna bästa. ”Hur kan vi acceptera att enskilda markägare stoppar tillgången till naturen?” skulle det heta. När de sätter villkor för jakt eller tillträde skulle det beskrivas som girighet, som maktutövning, som ett hot mot landsbygdens framtid.
Dovhjort. Fotograf RickDekker (Pixabay)
Deras försvar – att de brukar marken, vårdar den, lever av den – skulle avfärdas som självrättfärdigande. Precis som samiska argument om kultur, kontinuitet och ansvar ofta reduceras till känslor, skulle hemmansägarnas relation till sin mark beskrivas som sentimental. ”Alla har väl en relation till naturen”, skulle kritikerna säga. ”Det gör inte er speciella.”
Snart skulle också misstankarna komma. Man skulle antyda att hemmansägare utnyttjar sin position. Att de hyr ut jakträtter under bordet. Att de styr över tillgångar utan insyn. Att deras självständighet gör dem svåra att kontrollera. Artiklar skulle skriva om ”det laglösa skogslandet”, där privata ägare sätter sina egna regler och där myndigheterna står maktlösa. Bevisen skulle vara anekdotiska, men misstänkliggörandet effektivt.
Politiska ungdomsförbund skulle tala om behovet av att ”ta tillbaka marken till folket”. De skulle säga att det inte är rimligt att vissa har mer rätt än andra till naturen. Att äganderätten måste ”balanseras”. Ingen skulle riktigt säga vad det betyder, men alla skulle förstå riktningen. Mindre makt till ägaren. Mer till staten. Mer till kollektivet – eller åtminstone till dem som ropar högst.
I denna logik skulle hemmansägarnas protester framställas som egoistiska. När de säger att deras rättigheter hotas skulle det beskrivas som överdrivet, som alarmism. ”Ingen vill ta bort all äganderätt”, skulle kritikerna säga, samtidigt som de steg för steg urholkar den. Exakt samma försäkringar som i dag ges när samiska rättigheter ifrågasätts: det handlar bara om justeringar, om rimlighet, om demokrati.
Och när hemmansägare påpekar att deras rättigheter är grundläggande för rättssäkerheten skulle det vändas emot dem. ”Just därför måste vi våga diskutera dem”, skulle det heta. Som om det faktum att en rättighet är central gör den mer, inte mindre, förhandlingsbar. Som om stabilitet i sig vore ett problem.
Tjäder. Fotograf Thomas Griesohn-Pflieger ( Pixabay )
Med tiden skulle begreppet ”hemmansägare” bli laddat. Det skulle inte längre betyda någon som bor och verkar på sin mark, utan någon som har ”orimligt mycket makt”. Någon som sitter på resurser andra borde få tillgång till. Någon vars rättigheter måste vägas mot andras känsla av rättvisa. Och i den vågskålen väger alltid känslor tungt – särskilt när de förstärkts av en mediedebatt som redan bestämt vem som är problemet.
Det mest slående är att inget av detta uppfattas som radikalt när det riktas mot samer. Då kallas det nödvändiga frågor, rimlig kritik, demokratiskt samtal. Men om samma resonemang riktades mot hemmansägare skulle det omedelbart uppfattas som ett angrepp på rättsstaten. På äganderätten. På själva samhällskontraktet.
Skillnaden är inte logisk. Den är politisk.
Vissa rättigheter behandlas som fundament, andra som tillfälliga. Vissa gruppers relation till mark beskrivs som legitim och okränkbar, andra som ett problem som måste ”hanteras”. När denna skillnad accepteras har man redan bestämt utfallet. Då handlar debatten inte längre om rätt eller fel, utan om vilka rättigheter som anses värda att försvara – och vilka som kan offras i demokratins namn.
Att göra samiska rättigheter till något ständigt diskuterbart är inte ett tecken på öppenhet. Det är ett tecken på makt. Och om samma logik någon gång börjar tillämpas på hemmansägare, då kommer protesterna att bli högljudda. Inte för att resonemangen är nya, utan för att de plötsligt drabbar fel grupp.
Nils Johan Päivö, jurist och rättshistorisk forskare verksam vid Sámi allaskuvla, Sámi University of Applied Sciences i Kautokeino
Översta bilden: Pasi Mämmelä ( Pixabay )
