När Sveriges vice statsminister Ebba Busch får frågor om FN:s återkommande kritik mot Sveriges behandling av det samiska folket svarar hon: Då har FN fel.
Det är ett uppseendeväckande besked från en företrädare för ett land som gärna framhåller sig som en försvarare av mänskliga rättigheter och internationell rätt. FN granskning är ingen åsikt som en minister kan välja att hålla med om eller avfärda när den blir politiskt obekväm. Kritiken gäller Sveriges åtaganden gentemot ett urfolk och ett återkommande glapp mellan de rättigheter Sverige säger sig försvara och den verklighet samer lever i. Därför måste vi fråga – vad är det Sveriges regering håller på med?
Uttalandet kommer samtidigt som Kristdemokraterna vill minska antalet renar, avskaffa rennäringen som riksintresse och återföra kontrollen över jakt och fiske från Girjas sameby till staten. Det sker också medan nya gruvor och andra industriella etableringar planeras på marker där renskötseln redan pressats tillbaka av vägar, järnvägar, vattenkraft, skogsbruk,
vindkraft, turism och tidigare gruvor. Varje ingrepp beskrivs gärna som begränsat. En väg här. Ett kalhygge där. En kraftledning, vindkraftsanläggning eller gruva någon annanstans. Men en renhjord lever inte av enskilda markplättar. Den är beroende av ett sammanhängande landskap, årstidernas växlingar, betesområden och möjligheten att röra sig mellan dem. När vandringslederna skärs av hjälper det inte att regeringen säger att samiska intressen har ”beaktats”. En kultur kan inte leva vidare i ett protokoll om förutsättningarna för att utöva den samtidigt försvinner ute i landskapet.
Det mest anmärkningsvärda är tidpunkten. Sverige befinner sig mitt i arbetet med en sanningskommission för det samiska folket. Kommissionen har fått i uppdrag att kartlägga och granska den politik som staten, kyrkan och andra samhällsaktörer har bedrivit gentemot samerna och vilka konsekvenser denna politik har fått. Den 30 september ska slutbetänkandet
överlämnas. Medan samiska människor har berättat om språkförbud, rasbiologi, nomadskolor, tvångsförflyttningar, markförluster, kyrkans agerande och statens uppdelning av samer i olika grupper, diskuterar ledande politiker åter hur den samiska rätten ska begränsas.
Regeringen tycks vilja ta emot berättelserna om det förflutna utan att låta dem påverka dagens politik. Men en sanningskommission kan inte reduceras till en högtidlig ceremoni där staten beklagar det som andra politiker gjorde för länge sedan. Sanningen blir meningslös om samma maktordning tillåts fortsätta medan berättelserna fortfarande samlas in.
Min egen mor tillhörde den generation som skickades till nomadskolan. Där skulle samiska barn formas efter statens föreställning om vilka de var och vilket liv de borde leva. Staten gjorde skillnad mellan samer och samer, mellan dem som ansågs passa in i bilden av den renskötande samen och dem som inte gjorde det. Språket trängdes undan och människor lärde sig att det kunde vara förenat med skam eller fara att tala öppet om sin bakgrund. Detta är inte en avlägsen historia. Den lever i människor, familjer och tystnader. Den lever i språk som nästan försvunnit och i kunskap som inte hunnit föras vidare.
Jag är själv sydsame, konstnär författare och oberoende forskare. Under en stor del av mitt liv har jag arbetat med att återfinna och levandegöra kulturarv som tidigare generationer tvingades dölja, överge eller tiga om. Därför vet jag att ett kulturarv inte återupprättas genom vackra formuleringar. Det kräver språk, marker, kunskap och möjligheten att själv bestämma över sin framtid.
Girjasdomen handlade heller inte om att staten gav samerna nya rättigheter. Högsta domstolen erkände att Girjas sameby genom långvarigt bruk hade den exklusiva rätten att upplåta småviltsjakt och fiske inom det aktuella området. När politiker därefter talar om att staten ska ”ta tillbaka” kontrollen avslöjar själva ordvalet ett grundläggande problem: föreställningen att
rätten från början tillhör staten och att samiska rättigheter bara gäller så länge staten finner dem lämpliga. En rättsstat fungerar inte så. Politiska partier får naturligtvis föreslå ny lagstiftning och kritisera rättsläget. Men när en regering möter domstolsavgöranden, forskning och internationell kritik med ambitionen att försvaga ett urfolks ställning måste den kunna
redovisa vilka rättsliga och faktiska grunder den lutar sig mot. Att då svara ”FN har fel” är inte ett svar.
Om regeringen anser att FN-organens bedömningar är felaktiga ska den redovisa varför. Vilka slutsatser är fel? Vilka uppgifter saknar stöd? På vilket sätt uppfyller svensk lagstiftning de internationella krav som experterna anser att den inte lever upp till? Och hur ska renskötseln kunna fortsätta när markerna styckas sönder och de återstående vandringslederna försvinner?
Regeringen kan inte nöja sig med att säga att samiska intressen alltid finns med i besluten. Den måste visa vilket verkligt inflytande samerna har haft, vilka alternativ som har prövats och vad som händer när samiska rättigheter ställs mot statliga och kommersiella intressen. Att samråda är inte detsamma som att lyssna. Att bjuda in någon till ett möte är inte detsamma som att dela makt. Och att anteckna en invändning är inte detsamma som att respektera en rättighet.
Därför bör regeringen nu göra tre saker.
För det första måste regeringen redovisa hur den avser att bemöta FN återkommande kritik mot Sverige i sak. Ett svepande avfärdande från vice statsministern är inte tillräckligt.
För det andra bör inga politiska reformer som riskerar att försvaga samiska rättigheter drivas igenom innan Sanningskommissionens slutbetänkande har tagits emot, analyserats och blivit föremål för en öppen dialog med det samiska folket.
För det tredje måste statsministern klargöra om Ebba Buschs uttalande är regeringens gemensamma hållning. Anser Sveriges regering att internationell granskning bara har betydelse när den riktas mot andra länder?
Detta handlar inte om att FN alltid är ofelbart. Det handlar om något större: om en regering kan välja bort kritik mot den egna maktutövningen enbart därför att den står i vägen för regeringens politiska mål. Sverige kan inte kräva att andra stater ska följa internationell rätt och respektera mänskliga rättigheter samtidigt som den egna vice statsministern avfärdar granskningen av Sveriges behandling av sitt urfolk med fyra ord.
Sanningskommissionen granskar hur historien kunde ske. Regeringen måste nu visa att den inte tänker upprepa den.
Ola Stinnerbom
Sydsamisk konstnär, författare och oberoende forskare
Fotograf: Håkan Larsson
