Mark- och miljödomstolarna bryter mot folkrätten. Det konstaterar juristen Ewelina Edenbrink, som har analyserat samtliga svenska rättsfall om vindkraft i Sápmi de senaste sex åren. Slutsatsen är tydlig – svenska domstolar respekterar inte folkrätten och väger inte in Högsta domstolens domslut i sina domar.
Jag har analyserat samtliga svenska rättsfall om vindkraft på land i Sápmi från att Högsta domstolen gav Girjas sameby rätt mot staten och domen vann laga kraft i januari 2020 till 31 december 2024. Det handlar om fjorton domar om landbaserad vindkraft i Sápmi, som har avgjorts i Mark- och miljödomstolen eller Mark- och miljööverdomstolen.
Högsta domstolen slog fast i Girjasdomen att Sverige är bundet av vissa delar av ILO-konvention 169 om ursprungsfolk, trots att Sverige inte har ratificerat (godkänt) konventionen än. Domstolen pekade ut bland annat artikel 8.1 och 14 som uttryck för allmänna folkrättsliga principer.
Domstolen hänvisade också till artikel 27 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, som Sverige har godkänt, och till FN:s urfolksdeklarationen. Domstolen konstaterade att samisk kultur och sedvana är rättigheter som ska skyddas vid tolkning av nationell rätt.
Punkt 92 i domen har principiell betydelse. I regeringsformen föreskrivs att det samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. I domen står det ”Samernas intresse av att kunna vidmakthålla sin kultur, däribland renskötseln, ska vid en sådan avvägning tillmätas särskild vikt.”
Trots det fortsätter mark- och miljödomstolarna att hänvisa till gammal praxis före Girjasdomen när det gäller etablering av vindkraft på renbetesområden.
Av fjorton granskade domar i tio olika vindkraftsanläggningar slutade sex med att domstol beviljade tillstånd att bygga vindkraft: Finnåberget i Ragunda och Sollefteå kommuner, Vaberget i Sollefteå kommun, Stormyrberget i Örnsköldsvik, Klöverberget i Skellefteå, Sandselehöjderna i Sorsele kommun och Hällberget i Överkalix kommun.
Av samtliga ärenden hänvisar domstolen till internationell rätt endast i tre fall, trots att berörd sameby eller Sametinget i samtliga ärenden yrkat att ILO-konvention 169, artikel 27 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och annan internationell rätt är tillämplig.
I elva domar bemöter domstolen alltså inte ens de yrkanden som framförs om att internationell urfolksrätt ska tillämpas. I stället prövas frågan enbart enligt 3 kap. 5§ miljöbalken, en paragraf som slår fast att områden som har betydelse för rennäringen ska skyddas om näringens bedrivande påtagligt försvåras.
”Domstolarna måste skärpa till sig – för vi vill väl vara bäst i klassen när det gäller juridik och rättsstatens principer?”
I en av domarna som inte fick tillstånd hänvisades till urfolksrätt och internationell rätt; Lantvallen i Robertsfors kommun. De fyra anläggningarna Botmark i Umeå kommun, Björnsjöbodarna i Bräcke och Ragunda kommun och Storhöjden i kommunerna Sollefteå, Kramfors och Örnsköldsvik nekades tillstånd men utan bemötande eller hänvisning till internationell rätt eller nationell praxis. Det här är allvarligt. Samerna är Europas enda erkända urfolk – det förpliktigar.
Min granskning visar på glappet mellan vad som gäller och hur det faktiskt tillämpas. Det rättsliga skydd som samer som urfolk har, får inget genomslag i domar om exploatering.
Mark- och miljödomstolarna måste lyfta blicken från miljöbalken och tillämpa internationell folkrätt. Politiken måste ta ansvar för det vakuum som uppstått. Det handlar om rättsstatens principer. Där behöver Sverige skärpa till sig – för vi vill väl vara bäst i klassen när det gäller juridik och rättsstatens principer?
Ewelina Edenbrink, jurist och styrelseledamot Amnesty Sápmi
Foto: Petri Storlöpare
