Bilden att renskötseln är ”skattefinansierad” sprids för att väcka avund och ilska. ”Dra in bidragen till renskötarna så blir vi av med problemet”, blir den vanliga kommentaren. Att myten om stora bidrag till renskötseln har kunnat få fäste beror först och främst på hur staten valt att paketera siffrorna. Myndighetskostnader, rovdjursersättning och stöd klumpas ihop och presenteras som “bidrag”, utan att man skiljer på verkliga näringsbidrag och kompensation för förluster, skriver Tåssåsens sameby. De gör en jämförelse mellan verkliga bidrag till en lantbrukare och en renskötare i Jämtland.
Under lång tid har rennäringen försökt uppmärksamma staten på hur ekonomiskt sårbar näringen är, med näst intill obefintligt näringsstöd och en rovdjursersättning som inte är i närheten av att täcka de verkliga förlusterna. Trots detta har politiken valt att blunda. År efter år.
När regeringspolitiker nu äntligen vill se över stöden beror det inte på att de har lyssnat på oss, utan på att även de, trots att de sitter på både underlag och ansvar för den politik som förts, har stämt in i den opinion som råder. Istället för att berätta om hur verkligen ser ut, talar dom om rättvisa och minskade stöd, och det är här paradoxen uppstår. Görs en seriös genomlysning, där fakta och begrepp reds ut, kommer det att visa sig vilka bidrag som faktiskt når renskötaren.
För att konkretisera detta bifogar vi två faktiska utdrag från en glesbygdskommun i Jämtland.
Det ena visar ett årsbesked från Jordbruksverket där en lantbrukare redovisas med en rad olika stöd: gårdsstöd, kompensationsstöd, miljöersättningar, djurstöd och flera andra ersättningar som tillsammans utgör en bred och stabil grund i verksamheten. Det andra visar motsvarande årsbesked från Sametinget. Där framgår det vilka utbetalningar av näringsstöd som gått till renskötaren under samma år.
Lantbruket har detta år 360 tackor och ett litet antal nötdjur. Summa stöd enligt årsbesked = 1 069 538 kronor. varav 510 516 kronor är ett stöd för att kompensera för bland annat kallt klimat, långa transporter och kort växtsäsong.
Renskötaren har detta år 360 vajor, i klimat och växtzon hundratals höjdmeter över lantbruket. Summa stöd enligt årsbesked = 40 091 kronor.
Detta är verkligheten, varken lantbruket eller renskötaren får mer stöd till sin produktion än detta.
Medan lantbruket omfattas av ett system med flera parallella stödformer, består rennäringens direkta näringsstöd av en enda post, kopplad till den mängd kött som faktiskt kan produceras och säljas. Det kallas prisstöd och minskar dessutom när rovdjuren tar del av produktionen. Att staten, av ointresse, nonchalans eller andra skäl, under mer än 20 år valt att inte indexreglera vare sig rovdjursersättningen eller näringsstödet, är en av förklaringarna till hur det ser ut i dag. Trots detta är det rennäringen som pekas ut som bidragsberoende.
Samtidigt är det ett hån att en ersättning för att i praktiken hålla Sveriges rovdjur med föda bokförs som “främjande av rennäringen”.
En förklaring är att ersättningar, myndighetskostnader och stöd klumpas ihop och presenteras som “bidrag”, utan att man skiljer på verkliga näringsbidrag och kompensation för förluster. Rovdjursersättningen är i grunden en bristfällig kompensation för förlorade djur och uteblivna intäkter. Den täcker inte renskötarens verkliga förluster. Dessutom leder ökade rovdjursförluster till ett minskat slaktuttag. Därmed förlorar renskötaren inte bara sin försäljning, han får även ett lägre näringsstöd, eftersom det är kopplat till det som faktiskt kan slaktas och veterinärbesiktas. Ett mycket stötande upplägg som om vi drar det till sin spets, innebär att om rovdjuren tar så stor del av produktionen att det inte finns något kvar att slakta, då uteblir både intäkterna och näringsstödet helt.
Men att myten kunnat få fäste beror först och främst på hur staten själv valt att paketera siffrorna.
Allt läggs i samma anslag, under rubriken “främjande av rennäringen”, och hela summan kallas för stöd. Där blandas till exempel ersättningar, inventeringar, statistik, svenskt riksgränsstängsel och rena myndighetskostnader med det lilla faktiska näringsstöd som når renskötaren.
När detta sedan förs in i ledarspalter och debattartiklar presenteras totalsumman som “bidrag till rennäringen”. I bästa fall har skribenterna gjort en dålig research. I sämsta fall vet de exakt vad de gör.
När det gäller de regeringspolitiker som nu gör dessa utspel blir frågan en annan. Har man som ansvarig politiker inte satt sig in i den politik man själv förvaltar eller finns det en annan anledning? Oavsett vilket är resultatet detsamma. En kraftigt missvisande bild som får fäste, och som nu till och med ligger till grund för politiska utspel. Det är alltså inte verkligheten som skapat bilden av en bidragsberoende rennäring, det är det märkliga sätt staten valt att redovisa den.
Samtidigt är det ett hån att en ersättning för att i praktiken hålla Sveriges rovdjur med föda, en ersättning som dessutom inte ens täcker de faktiska förlusterna, bokförs som “främjande av rennäringen”. Ett mer korrekt namn på den posten vore främjande av rovdjur. Den kostnad som staten i dag låter samebyarna bära borde rimligen också redovisas där, inte mörkas i ett anslag som ger sken av att stärka näringen med bidrag.
Så om våra regeringspolitiker, i stället för att försöka vinna röster på en förenklad och missvisande bild, faktiskt vill göra något gott i denna fråga, så skulle budskapet kunna låta så här:
- Vi kommer att se över vilka medel som går till rennäringen. Vi vill redan nu börja med att indexreglera det som urholkats i över två decennier, både näringsstödet och rovdjursersättningen.
- Vi ser att detta inte är några komplicerade åtgärder som kräver nya utredningar eller långa processer, bara en vilja att skapa rättvisa och ordning i systemen.
- Samtidigt kommer vi att säkerställa en tydlig och korrekt redovisning, där ersättningar och myndighetskostnader särskiljs från det som faktiskt är ett näringsstöd som når renskötaren.
- Dessa åtgärder skulle snabbt bidra till att rätta till den orättvisa och obalans som präglar dagens rennärings- och rovdjurspolitik samt skapa bättre förutsättningar för den samiska renskötseln att känna trygghet och förutsägbarhet i stället för oro och hopplöshet.
Samtidigt skulle de ge allmänheten en tydligare bild direkt från källan, staten, vilket i sin tur ökar både kunskap och förståelse.
Vi tror inte att den aggressiva opinion vi ser i dag är representativ för svenska folket. Många är trötta på förenklade, populistiska utspel och på att olika grupper ställs mot varandra. Ett parti som väljer en saklig och ansvarstagande väg, och söker lösningar som håller över tid, skulle sannolikt också få fler väljare.
Nu vill vi vara väldigt tydliga med att jämförelsen mellan de två årsbeskeden inte görs för att klanka ner på lantbruket. Tvärtom.
Det är självklart att de som producerar allas vår mat, ett arbete som är helt avgörande för vårt samhälle, ska ha rimliga och stabila villkor. Man ska kunna planera sin verksamhet långsiktigt, veta vad som gäller och känna en grundläggande trygghet i sin vardag. Det ska finnas förutsättningar att investera, utveckla och att hantera svängningar i väder, marknad och omvärld utan att hela grunden för verksamheten raseras. Man ska kunna våga satsa framåt, låta nästa generation ta vid och känna att samhället står bakom, inte lämnar en ensam när det blåser. Det är så det ska vara. Och det är den tryggheten och förutsägbarheten vi efterlyser, också för renskötare..
Att försöka nyansera och tillföra fakta till de bilder som opinionsskapare har spridit är vårt enda syfte. Vi strävar efter att göra det utan att kränka eller slå ner på andra människor och grupper. Vår förhoppning är att kunna bidra till ökad förståelse, ett värdigare debattklimat på nätet och en starkare sammanhållning inom hela Sveriges renskötselområde mellan alla som lever och verkar där.
Tåssåsens sameby
