De säger att vi säger nej till allt, att vi lägger beslag på en tredjedel av det här landets yta. När jag färdas genom landskapet i den del av Sápmi som kallas Sverige så försöker jag förstå vad de menar. Men jag kan inte se den där tredjedelen mellan kalhyggena, vindkraftverken, dammarna, gruvorna, motorvägarna, järnvägarna. Och så ska det ju finnas utrymme för jägarna, skotrarna, skidanläggningarna. Rovdjuren ska rymmas, och just ja, 100 fritidshustomter på marker brukade i urminnes tider för renskötseln måste det beredas plats för.
Men de är ju stolta över den samiska kulturen, när kungligheter, landshövdingen, ministrar och biskopar kommer på besök: ”Ha gärna den fina dräkten på er, kanske ni kan jojka?”.
Fast de där gamla kulturplatserna… Samhället måste ju utvecklas, säger de, inte går det då att ta hänsyn till samisk kultur.
”Bråka inte. Säg inte nej till allt”.
Allt? Vad är allt? Är det de där fragmenten mellan exploateringar de menar? Där samiska byggnader på nåder får stå kvar ett tag mellan fritidshusen och tomter till salu, där renarna försöker anpassa sig och finna betesro i skövlade marker, där renskötaren också försöker anpassa sig och samsas med majoritetssamhället.
För samsas, det måste vi. Men bara om det gynnar majoriteten, bara om vi ger upp lite till av de små fragment som finns kvar. För annars är vi ju bråkiga och privilegierade med särrättigheter.
Säger de som aldrig med våld fråntagits sitt språk, kultur, religion och marker.
Från utställningen ”Duoddarat iežaset olbmuiguin” av Ella-Kari Skum
