Ser ni vad som händer i Hanne Kjöllers ledarkrönika i Svenska Dagbladet 26 september? Journalisten behöver inte hitta på någonting. Det räcker att välja vilka uppgifter som ska förstoras och vilka som ska lämnas utanför. Sedan ordnas de så att läsaren leds fram till en bestämd slutsats: Samerna kräver, hindrar och tar – medan staten och industrin bygger, försörjer och tryggar framtiden.
Läsaren tror sig ha dragit slutsatsen själv. Men någon annan har redan bestämt vilka delar av verkligheten som fick vara med.
Vi talar ofta om desinformation som rena lögner. Men en falsk helhetsbild behöver inte byggas av påhittade uppgifter. Den kan skapas av verkliga fakta som väljs ut, rycks ur sina sammanhang och placeras i en ordning som leder läsaren mot en bestämd slutsats. Det är denna journalistiska metod vi behöver tala om efter Hanne Kjöllers artikel om Gabna sameby.
Det manipulativa ligger inte främst i om varje enskild uppgift är falsk. Det ligger i urvalet, proportionerna och det som systematiskt lämnas utanför. Verkliga uppgifter ordnas så att de tillsammans skapar en missvisande berättelse: samerna kräver, hindrar och tar, medan staten och industrin bygger, försörjer och tryggar framtiden. När statens historiska ansvar, urfolksrätten och de samlade intrången utelämnas förvandlas fakta till byggmaterial för en osanning.
När Donald Trump får rätt
Det blir än mer skrämmande när man tvingas konstatera att det faktiskt ligger något i Donald Trumps raka kritik mot medierna. Fake news behöver inte bestå av påhittade uppgifter. Ibland räcker det att journalistiken berättar halva sanningen – och låter den andra halvan försvinna.
En vågskål som redan är riggad
I Kjöllers ena vågskål ligger LKAB framtid, statskassan, arbetstillfällena, välfärden, Sveriges försvar, Europas oberoende från Kina och den gröna omställningen. I den andra placerar hon elva renskötare och 4 000 renar. Innan läsaren ens hunnit fundera är konflikten avgjord. På ena sidan står hela samhällets framtid. På den andra ett fåtal samer och deras djur.
Men gruvan ställs inte mot elva individer. Den ställs mot ett urfolks rättigheter, ett sammanhängande betesland, en flyttled, framtida generationers möjlighet att bedriva renskötsel och en kultur som vuxit fram ur relationen till marken. När allt detta reduceras till ”elva renskötare och 4 000 renar” har journalistiken inte förenklat verkligheten. Den har förändrat den.
När personer görs misstänkt
Kjöller berättar att Gabnas ordförande Lars-Marcus Kuhmunen flyttade till Kiruna 2022, tidigare varit skriven i Solna och arbetat i Regeringskansliet under Amanda Lind. Uppgifterna kan vara korrekta. Men varför finns de där? De bemöter inget av Kuhmunens argument. Däremot planterar de en misstanke: Är han verkligen därifrån? Är han en riktig renskötare? Företräder han egentligen samebyn – eller en miljöpolitisk agenda?
En samisk företrädare förväntas alltså inte bara argumentera för sitt folks rättigheter. Han måste också klara ett autenticitetstest. Var har han bott? Vem har han arbetat för? Är han tillräckligt lokal, traditionell och opolitisk för att tas på allvar? Samma krav ställs sällan på gruvindustrins företrädare.
För moderna för att vara äkta
Kjöller hävdar att den traditionella renskötseln inte längre finns eftersom renskötare använder lastbilar, skotrar, drönare och helikoptrar och bor i radhus eller villor. Ingen påstår att jordbruket har upphört därför att bonden använder traktor, GPS och mobiltelefon. Ingen kräver att fiskaren ska ro för att fisket ska räknas som traditionellt. Men samer förväntas förbli historiska gestalter. Vi ska leva tillräckligt traditionellt för att våra rättigheter ska uppfattas som äkta, men samtidigt vara moderna och samarbetsvilliga när staten eller industrin behöver våra marker. Det blir en omöjlig position. Modern teknik används som bevis för att traditionen inte längre är trovärdig. Motstånd mot exploatering används som bevis för att samerna vägrar delta i det moderna samhället.
Välfärden som motprestation
Kjöller frågar om samebymedlemmarna inte också använder skolor, sjukvård, tandvård, vägar och mobiltelefoner. Jo, naturligtvis. Men välfärden är inte en gåva som staten ger ett urfolk i utbyte mot dess marker. Samer betalar skatt, arbetar, driver företag och bidrar till samhället precis som andra medborgare.
Att använda en mobiltelefon innebär inte att man har godkänt varje gruva som innehåller metaller till telefonen. Att färdas på en väg betyder inte att man har avsagt sig rätten att motsätta sig nästa exploatering. Samhällskontraktet kan inte formuleras så här: Du fick gå i skolan, därför får vi ta din mark.
Kulturen lossas från marken
Kjöller skriver att samisk kultur inte bara handlar om renar, utan också om språk, teater, konst, litteratur och musik. Det har hon rätt i. Jag har själv arbetat större delen av mitt liv med samisk dans, jojk, teater, musik, film, litteratur, slöjd och forskning. Jag är ett levande exempel på kulturens många uttryck. Men konsten kan inte användas som ersättning för landskapet.
Den samiska kulturen och världsbilden har inte uppstått i ett tomrum. De har vuxit fram ur relationen till markerna, djuren, vattnet, förfäderna och platserna. Man kan inte först skilja kulturen från landskapet och sedan säga att kulturen fortfarande finns kvar eftersom samerna kan spela teater. Konsten ersätter inte marken. Den kommer ur marken.
Detta har hänt förut
Redan 2023 beskrev Hanne Kjöller renskötande samer som en ”samisk adel” och samebyarna som en släktbaserad klanverksamhet på Dagens Nyheters ledarplats.
Hon möttes av omfattande kritik från samiska företrädare, författare, journalister, forskare och ledamöter i Sanningskommissionen. De förklarade lagstiftningens historia. De visade hur staten skapade uppdelningen mellan renskötande och icke-renskötande samer. De pekade på faktafel, utelämnanden och konsekvenserna av att beskriva en redan utsatt grupp som privilegierad och maktfullkomlig.
Redaktionerna kan alltså inte längre säga att de inte känner till invändningarna. Tre år senare återkommer samma berättelse på en annan stor ledarsida, Svenska Dagbladet.
Journalistikens makt måste också granskas
Visst ska samebyar kunna granskas och ifrågasättas. Men även den journalist som granskar måste tåla att få sin metod granskad.
Opinionsbildning verkar genom upprepning. När samma folk gång på gång beskrivs som privilegierat, otacksamt, bakåtsträvande och stående i vägen för det gemensamma bästa börjar berättelsen till slut uppfattas som verklighet. Inte för att helheten har bevisats, utan för att läsaren har mött den så många gånger. Det är så misstänksamhet normaliseras.
Pressfrihet innebär rätten att kritisera samer. Den innebär inte frihet från ansvar för den helhetsbild man bygger. Och demokratins uppgift är inte bara att reagera när hatet blivit öppet. Den måste också känna igen språket och berättelserna som gör hatet möjligt. Frågan är därför större än Gabna, Kjöller och gruvan i Kiruna.
Vad händer med Sveriges demokratiska självbild när ett urfolks försvar av sina marker kallas krig – medan statens och industrins anspråk på samma marker kallas allmänintresse?
Ola Stinnerbom
Sydsamisk konstnär och författare
Foto: Erik Nylander. Bilden ingår i projektet ”Marken minns – liv, kamp och rättigheter i Sápmi”, ett samarbete mellan Erik Nylander och Amnesty Sverige.
