FN:s Kvinnokonvention (Convention on the Elimination of all Forms of Discrimination against Women, CEDAW) antogs 1979 av FN:s generalförsamling och tillhör en av FN:s kärnkonventioner. Sverige skrev under och ratificerade konventionen 1980 och är därmed bunden att efterleva konventionen.
Kvinnokonventionen omfattar flera kategorier av rättigheter, med fokus på hur kvinnors rättigheter i större utsträckning ska kunna realiseras. Var fjärde år ska stater som har antagit konventionen rapportera till FN:s kvinnodiskrimineringskommitté hur väl staterna efterlever sina konventionsåtaganden. För att bidar till en mer nyanserad bild är intresseorganisationer välkomna att bidra med rapporter om hur situationen ser ut inom staten vad de gäller de rättigheter som omfattas av konventionen. Baserat på dessa rapporter presenterar kommittén en avslutande rapport med rekommendationer om de åtgärder som staterna måste vidta för att bättre efterleva konventionen.
I FN:s kvinnodiskrimineringskommittés rapport från 2021, rörande Sveriges efterlevnad av konventionen, nämns ett flertal punkter som rör samiska frågor både generellt och specifikt. På ett generellt plan konstaterar kommittén att medvetenheten bland kvinnor, rörande de rättigheter som konventionen omfattar, behöver öka. Vidare betonar kommittén även vikten av att minoritetsgruppers ställning över lag stärks i Sverige.
Kommittén upprepar tidigare rekommendationer vad det gäller särskilda åtgärder för att stärka och inkludera underrepresenterade och missgynnade grupper både i den offentliga och privata sektorn. Denna rekommendation gäller särskilt styrelser och seniora positioner. Kommittén betonar även att Sverige måste implementera tillfälliga särskilda insatser för att uppmuntra ett mer jämlikt deltagande av kvinnor från missgynnade grupper, varav samiska kvinnor nämns som ett exempel. Vidare rekommenderas Sverige att säkerställa att kvinnor finns representerade i det politiska och offentliga livet; på nationell, regional och kommunal nivå. Särskilt ska underrepresenterade grupper prioriteras, såsom samiska kvinnor.
I relation till arbetslivet får Sverige beröm för den stora andelen kvinnor som deltar i arbetsmarknaden. Däremot konstateras att deltagandet av minoritetsgrupper, likt samerna, kan stärkas. Det krävs således aktiva åtgärder av Sverige för att säkerställa samiska kvinnors ställning på arbetsmarknaden.
I relation till klimatförändringar och riskminimering vid naturkatastofer noterar kommittén att Sverige i viss mån adresserar klimatkrisen, men att samiska kvinnor inte är tillräckligt inkluderade i hur policys och strategier utformas. Kommittén rekommenderar att samiska kvinnor ska vara aktiva aktörer i det sammanhanget. Vidare påtalas avsaknaden av data och forskning vad det gäller klimatkrisens eventuella påverkan på specifikt samiska kvinnor.
En konkret punkt i rapporten rör specifikt samiska kvinnor och flickor. Kommittén noterar avsaknaden av rättighetsskydd för samiska kvinnors och flickors rätt till traditionell mark. Dessutom betonas den begränsade implementeringen av principen om fritt och informerat förhandssamtycke (free, prior and informed consent FPIC) och avsaknaden av konsultationer med samiska kvinnor och flickor i relation till utvecklingsprojekt som påverkar deras kollektiva rättigheter till markägande. Därmed rekommenderas Sverige att anta lagstiftning som säkerställer att utvecklingsprojekt som påverkar samers traditionella marker agerar enligt principen om fritt och informerat förhandssamtycke, FPIC, samt inkluderar samiska kvinnor och flickor i processen. Sverige rekommenderas även att revidera minerallagen (1991:45) för att säkerställa att beviljandet av tillstånd sker i samråd med Sametinget.
Kommittén noterar även de fortsatta rapporterna av hatbrott och diskriminering av samiska kvinnor och flickor och rekommenderar Sverige att vidta åtgärder för att motverka hatbrott och diskriminering, samt utreda och väcka åtal i de rapporterade fallen.
Slutligen rekommenderar kommittén att Sverige ska ratificera ILO-konvention 169.